1. Cry for you- September2. Break of down-Eric saade3. My heart is refusing me- Loreen 4. Hallelujah- Molly sanden5. Take a bow- Main feat Rihanna6. On the floor-Jennifer Lopez feat Pitbull7. Unfaithful-Rihanna8. Ridin solo-Jason derulo9. 3-Britney spears 10. Fakin perfekt-Pink11. Price tag-Jessie j feat B.O.B12 Love the Way you are- Rihanna feat Eninem13.Cara mia-Måns Zelmerlöv14.Mikrofonkåt- September15.Popular- Eric saade 16. Yho says- Selena gomez feat the scene17. Judas-Katy Perry18.Baby goodbye- E.M.D19.Pokerface- Lady Gaga 20.Bad romance-Lady Gaga

Chapter 18: Ron och en skog– jag sitter åter här igen. Så det är lika bra att du trycker på knappen!Jag visste så väl att något var fel bara inte vad, jag ville skriva till honom att inte åka men det kommer ju inte spela någon roll efter som han ändå inte kan få det! lika bra att hoppas på det bästa, hän är ju trots allt Voldemort. Plötsligt knackade det. jag kollade mig runt i rummet o så fottona på Voldemort och Snape, trollade bort dem efter som de skulle avslöja allt, sen öppnade jag. Framför mig stod Hermione, Harry o Ron. Jag kollade på dem och log - Får vi komma in Cara? – Visst får ni det Hermione. Jag log mot dem o de steg in. De kollade sig runt medans jag satte mig i en av fåtöljerna. Till slut satte sig Hermione i den andra stolen o killarna på golvet. – Jag gillar ditt rum, lite svart kanske. Ron log mot mig - Jo de är ok. Jag kollade frånvarande på dem. Jag tänkte på Voldemort igen, att jag bara inte kan släppa det! – Cara vad är fel? Jag kollade på Hermione, måste de märka sånt med en gång? – Nej jag bara tänkte på en sak. – vadå? Harry frågade snällt men undrande - Det är inget ni ska bekymra er med. De såg lite frågande ut, men för en gångs skull så frågade de inte mer. – Hur gjorde du för att komma överens med Snape? Frågade Harry - Ja du jag vet inte, jag antar att du får fråga honom. – Den där blomman som han gav Harry vad gjorde Malfoy med den? Ron så väldigt arg ut av nån anledning. – Ingenting eller vad menar du? Jag kollade undrande på dem. Visste de inte hur blomman funkade? Jag trodde Hermione skulle ha kollat upp det och berättat för dem, men tydligen inte. – Var det du som gjorde något med den då? Jävligt elakt av dig! – Vad är det för fel på dig Ron. Varför skulle jag göra något sånt? – Det är inget fel på mig, och inte vet jag varför du skulle göra något sånt, men du har säkert nån anledning om du nu gjorde det! – Det räcker Ron, jag vill inte höra på dig mer, ut! UT ALLIHOP! Jag kastade ut dem, jag blev så arg på Ron, och jag tyckte det var lite elakt av de andra två att bara sitta där och inte säga något. Jag behövde komma ut från rummet ett tag. Men vart skulle jag gå? Jag kollade på klockan ten timme till middag. Skulle jag kanske leta upp Draco o Blaise. Jag hoppas bara att de inte lurade mig, fast jag kan ju i så fall ta bort deras minnen o tortera dem lite. Det är väll lika bra och se om jag kan hitta dem och se om de är mina vänner eller inte. Jag gick ut ur rummet och struntade i mina kompisar som satt i soffan lika bra att vissa dem att jag är sur på dem! Jag började gå ner för trapporna tills jag stod i entrén, jag kollade mig runt för att se om jag såg någon kul. Plötsligt låg det ett par händer för mina ögon. Jag kände på dem o försökte få bort dem. – Blaise! – Hur visste du att det var jag? – Jag bara gissade. Jag log mot både honom o Draco. De verkar som att det vill vara mina kompisar. – Kan vi inte hitta på nått kul? – Som vad Draco? – Jag vet inte Cara, några förslag Blaise? – Nej det har jag inte Draco, fast det hade varit kul att gå in i skogen! – Du vet att det är förbjudet Blaise! Sa Draco - Ja jag vet men hade det inte varit kul? Frågade Blaise - Jag tycker vi gör det! de kollade båda på mig - Tycker du!? – Ja är ni förvånade? – Ja efter som du är Gryffindorare! Sa Draco - Ok och? Jag sa ju att jag inte är Gryffindorare i blodet! - De är klart, vi går. Sa Blaise. Draco såg lite nervös ut. Jag ställde mig bredvid honom - Det är ingen fara, jag lovar att jag ska skydda dig o Blaise när nu blir rädda jag lovar. – Vem har sagt att vi ska bli rädda? Frågade Blaise. Jag bara kollade på honom o skakade på huvudet, han vet inte vad som finns i skogen. Men Draco verkade lite gladare, vi började gå mot skogen. – Men killar vi kan inte bara promenera in i skogen. – Nej det är klart. Sa Draco o kollade lite på mig. Jag tog fram staven o pekade på dem, de kollade förvånat på varandra när de såg att de nästan hade blivit genomskinliga och såg ut precis som omgivningen, jag kollade upp mot slottet o såg Dumbledore stå o se ner på oss, jag gjorde en graciös gest och blev sen helt osynlig, han kollade lite förvånat. Innan han vände sig om och gick in från sin balkong. Killarna kollade förvånat på varandra o efter mig, jag tog dem i armarna och lede in dem i skogen. Väl inne i skogen gjorde jag oss synliga igen. – Det där var coolt, jag vill också lära mig det! – Det kommer du få göra Blaise men inte än på ett tag. – Men Cara du som redan verkar kunna allt, varför går du här? – Ja det är en bra fråga Draco, men jag antar att det är för att jag hoppas lära mig något nytt jag kan långt ifrån allt, o sen för att få vänner. O så självklart för att jag ska lära mig mer teori, jag kan så klart en hel del, men pappa o Snape tyckte det praktiska var viktigare med tanke på vad som kan hända när man har min pappa. Jag log mot dem. Plötsligt hörs en gren brytas. Killarna kollar sig runt om kring innan de ställer sig halvt bakom mig, jag tar fram spöet och väntar på att de som finns bland träden ska komma fram.– Cara. – ja pappa? – Jag ska ut och döda barn, sak du med? – Ja varför inte. Slut för idag!* kash *

Chapter 17: kallt vatten, och svar på brevet– Hej Cara - Hej älskling. – Jaså du sitter här igen o berättar, vad har hänt då? – Ja du, jag berättade om att jag har blivit kompis med Draco o Bl… - Jag fattar inte du blev kompis med honom, så som han var? – För att han var snäll, förstående och rolig. Och att jag blev kompis med honom kan du inte göra något åt! - nej jag antar det.* man hör hur dörren går upp och barn o en man kommer in *– Pappa, Pappa grattis. – O tack Mina. – De var jag som skulle säga det först. – Men ta det lugnt gubben du kan också säga det. – Grattis pappa!* man hör hur barnen räcker fram ett paket till mannen och hur den andra mannen sätter sig i en stol. Sen hur mannen öppnar paketet. Man hör även att Cara räcker ett paket till Voldemort *– O tack, en bok om drakar, tack mina små älsklingar. Vad fick du Voldemort? – Jag fick... men hur är de möjligt? Den gick ju sönder? – Jag lagade den. Grattis på farsdag. – Mamma kan du inte berätta om din tid på Hogwarts? – Är de verkligen så kul? Men visst. Tryck på knappen då.jag och Hermione kollade undrande på varandra. Men innan vi han fråga vad som på gick dök Harry och Ron bakom fåtöljen och gömde sig. Vad var det som fick dem att göra så? Men vi fick snart svaret, de andra killarna kom ner springande med kuddar och en hink vatten. Jag och Hermione kollade på varandra innan hon sa - De är bakom fåtöljen. – Förrädare. Skrek Ron. Killarna sprang runt och började jag Harry o Ron, jag o Hermione skrattade så mycket att vi hamnade på golvet. Men innan jag visste ordet av det fick jag kallt vatten på mig, jag kollade på pojkarna. – de var Seamus. Sa en av killarna o pekade på en pojke med sandfärgat hår. Jag tog fram mitt spö o sa - Levicorpus. Seamus hamnade upp och ner. - ta ner mig, ta ner mig. De andra eleverna skrattade så de föll ihop. - jag ska tala om för dig att jag inte uppskattar att få kalt vatten över mig! Sen torkade jag mig med en formel, och kollade på honom när han hängde upp och ner. De var väldigt kul o se honom hänga upp och ner o skrika. Jag måste tacka Snape för att han lärde mig formeln, ja Snape ja. Jag suckade plötsligt var de inte lika kul längre. Jag sa orden - LiberaCorpus. Och Seamus ramlade ner, eleverna skrattade nästan mer nu än innan. Jag satte mig i soffan o tänkte att vad Snape skulle prata med mig om i kväll? När de andra slutat skratta ursäktade jag mig och gick upp på rummet. Jag stängde dörren o kände att tårarna började rinna, varför gråter jag så mycket? jag gick fram o satte mig i en av fåtöljerna framför brasan. Jag såg att pappas brev låg på bordet, lika bra att läsa det.Hej CaraDe var väldigt oväntat att du hamnade i Gryffindor, jag var tvungen att läsa det två gånger innan jag fick in det, självklart kommer jag inte sluta prata med dig, du är min dotter vilket elevhem du än hamnar i! jag förstår att du skällde på gubben, men jag berömmer det inte, jag skulle råda dig till at ligga lågt när det gäller honom, han vet mer än man tror, du kommer förstå vad jag menar. ett eget rum kan ha sina fördelar, de är ganska jobbigt att dela sovsal med folk efter som de lätt kan snoka reda på saker o ting de inte borde veta. det stämmer att Malfoys föräldrar är lojala för tillfället, de var kanske inte på det här sättet du skulle få reda på vad jag gör, men nu vet du i alla fall. Fast du ska kanske inte tro allt för mycket på unga Malfoys ord, efter som han inte heller vet vad jag riktigt gör, jag ska tala om det för dig en dag. Vad de gäller dina vänner i Gryffindor så är de kanske inte de vännerna jag skulle förde dra att du har men du kan inte heller vara utan vänner, de gör tiden på skolan tråkigare, jag skulle dock råda dig till att skaffa andra vänner med, mer passande. jag hoppas du kommer finna dig till rätta. Och att allt löser sig, men som min dotter vet jag att du klarar det, och att du kommer göra mig stolt, glöm inte att du aldrig kan göra mig besviken! jag ska dock ut på ett uppdrag så du kan inte nå mig en tid framöver, du kan självklart skicka brev hem till huset men jag kommer inte svara på dem fören jag är tillbaka och det vet jag inte när det blir. Men jag kontaktar dig när jag kommer tillbaka.Älskar dig TomJag bara visste att något var fel. Jag visste inte bara vad. Vad menade han? - mamma vad menade morfar? - du ska få veta det en annan gång nu åker vi tillbaka.* Kash *

Chapter 16: Du kan mer än du borde!– Knappen nu!Vad vill de nu? Skulle de slänga ut mig? Eller säga att jag inte fick prata med Draco och Blaise mer? Jag kunde bara gissa, vi gick upp för trapporna och in på rektorns rum. Jag satte mig i stolen framför skrivbordet och Dumbledore samt McGonagall placerade sig bakom skrivborde. Albus log, och Minerva ja hon såg ut som hon alltid gjorde, sträng. – Vet du varför vi kallade hit dig? Albus fortsatte le, lika bra att strunta i det. – Nej det vet jag inte. Svarade jag o såg väll allmänt irriterad ut. – McGonagall vill vara säker på att du inte fuskade. Sa han som om det var självklart. – Så du menar att jag måste bevisa det? – Precis. Han sken upp. – Vet ni vad? Jag måste inte bevisa något för er, om ni inte vill tro på mig kan jag inte göra något åt det! jag kan inte bevisa något varje gång någon tror att jag fuskat, och på er verkar det som om det kommer bli en massa gånger. De såg lite på varandra som om de inte visste vad de skulle säja, sen sa Albus: - Du gör det inte lättare för dig genom att alltid säja i mot! – Du gör det inte lättare för mig heller, jag vill bli betrodd som vilken elev som helst, inte att folk ska kolla misstänksamt på mig varje gång jag gör något. Inte att ni ska tror jag fuskar. Varför kan det vara så svårt att se mig som Cara? – Min kära Cara, du vet svaret. Han log igen. – Jag vill inte att ni ska se på mig som Voldemort, jag är inte han! Försåt det, jag är bara Cara. Men om ni tror att jag ska mörda en massa folk kan jag lika väl lämna skolan. Jag började resa på mig, jag kokade av ilska. Rektorn reste på sig och gick fram till mig, han la händerna på mina axlar och jag kollade förvånat på honom. – De var inte meningen att du skulle känna på det sättet. – Nej men det gör jag. Kan ni inte se mig som Cara? – Vi ska försöka. Men då måste du samarbeta med oss! – Jag ska försöka. Ska jag visa professorerna att jag inte fuskade? – Ja tack. Det var de första McGonagall sagt underhela tiden. Jag kollade mig runt efter nått och förvandla, och valde till slut stolen jag suttit i, jag slog lätt på den och den förvandlades till en hund, och sen slog jag på den igen o stolen var tillbaka. McGonagall var förvånad. – Det där ska inte en 11-åring kunna! Sa hon - Men nu kan jag det, sluta säg vad jag kan o inte kan! – Men hur är de möjligt? – Jag har haft privatlärare sen jag var sju, o ja trolldomsministeriet har godkänt det, de var dem som sa att jag skulle ha det! fråga inte varför för de är min hemlighet. – Du har ju knappats fuskat om du kan det där. Han log igen - Jag sa ju det från början, men då lyssnade ni inte. Kan jag få gå nu? – Klart du får han log mer nu. Jag log ett litet leende mot honom och gick sedan ut ur kontoret. Jag styrde stegen mot sällskapsrummet. När jag kom fram till damen gav jag henne lösenordet. När jag kom in såg jag att Hermione satt framför brasan, jag gick fram till henne och kröp upp i en av fåtöljerna. Hon kollade mot mig och log glatt. – Hur är det med dig? – Det är bättre nu. Jag log mot henne, hon kom fram till mig och gav mig en varm kram. – Du kan alltid prata med mig, för vi är väll bästisar? Jag funderade ett tag, men jag antog att jag kunde kalla henne min bästa tjejkompis - Ja du är min bästa tjejkompis. Hon log strålande mot mig, och i sinom tid kanske jag berättar vad jag sagt till Draco och Blaise. Jag sa dock inget till henne just nu, jag antog att jag skulle berätta när jag var redo. – Hermione, Cara hjälp! Harry och Ron kom ner springande för trappen vi kollade på varandra och undrade vad som på gick.– Slut på det roliga!* Kash *

Chapter 15: Nya vänner, och jobbiga leenden– Jag hoppas ni bara är tysta och lyssnar/kollar.– Cara fortsätt nu. Sa Blaise och log - Jag borde ju som sagt på ett barnhem till den där kvällen i oktober, när mitt liv förändrades för alltid. Precis när jag skulle lägga mig i det som jag skulle kalla säng, började marken skaka huset rasade. Jag kröp upp från källartrappen och såg att dörren var söndrig nog att jag skulle kunna krypa ut. – Vänta lite nu, menar du att du bodde inläst i källaren? Undrade Blaise - Ja jag var inte värdig att bo med de andra barnen, efter som jag var stygg, jag var bara en slyngel, som man fick göra vad man ville med. – Men, men… sa Draco. Jag kollade honom i ögonen o sa - Det är ändå över nu Draco så du kan inte göra något åt det, jag kramade hans hand och han log lite. Men jag kom i alla fall upp ur källaren och såg att människorna som plågat mig var döda, men för tillfället skrämde de mig, efter som jag också trodde jag var död, dammet efter raset var tjock och svårt att de igenom, men jag såg ett ljus och började krypa mot det, efter som jag ända trodde att det fanns en liten chans att jag kom till himlen, men jag kom inte till himlen utan bara ut i gränden där barnhemmet var placerat. Jag såg en man som stod i gränden 20 meter från mig, jag kollade på honom o gick mot honom, det var nu mitt liv förändrades. Han var förvånad över att se mig, och att jag överlevt, han verkade ha väldigt svårt att umgås med människor, trotts det så tog han med mig hem, han tog mig under sitt beskydd, jag blev hans dotter och ögonsten. Han lärde mig så mycket som jag aldrig trott jag skulle kunna, och jag lärde honom minst lika mycket, vi hade det bra ihop. Jag log nästan alltid och var glad över att ha ett hem. Jag fick så mycket saker som jag aldrig hade sätt innan, bland annat en häst, när jag fyllde sju, det var då Snape kom in i mitt liv, han blev min privatlärare, och lärde mig allt jag behövde kunna, med pappas hjälp så klart. – Men Cara du har inte sagt vem din pappa är. Sa Blaise - Om jag säger det, måste ni lova hederligt att ni inte, blir rädda, dummer mig för den han är, eller säger det till någon annan! – Vi lovar Cara du kan lita på oss! Draco log mot mig. Jag tog ett djupt andetag, jag antar att jag inte hade något val än att berätta. – Som ni vill, manen är… Voldemort! Jag kollade på deras förvånande ansikten, först såg det ut som om de skulle säga nått, men såg snart att jag var seriös. – Menar du allvar? Blaise såg ut som om himlen ramlat ner. – Ja jag är seriös. – Det var väll inte så farligt att berätta? Sa Draco - Nej jag antar det. Jag log mot dem båda. – Så nu när vi vet vem din pappa är, kan vi få veta vad du menade innan? Sa Draco - Ja jag antar det. när det gäller Snape vill jag bara att han ska se mig som Cara inte som Gryffindoraren Cara, vilket han gör nu. Han kan inte prata med mig som han brukar därför att jag går i Gryffindor, jag är väll samma person för det? det gör mig så frustrerad, Snape är nästan som en bror för mig, och jag vill inte att det ska bli någon ändring på det. – Jag förstår vad du menar. Blaise log. Vad var det McGonagall sa då? – Efter som jag har haft Snape som privatlärare sen jag var sju kan jag väldigt mycket redan, sen har ju så klart Voldemort lärt mig en massa, så det är väll inte så konstigt att jag kan mycket? – Klart det inte är, men vad är problemet? Undrade Blaise - Jo vi skulle förvandla en dum tändsticka till en nål, och för att jag var klar efter två minuter, och det var långsamt för mig efter som jag tänkte i mellan, anklagade hon mig för fusk. Det ska tydligen ta en hel lektion som det brukar göra för de andra eleverna. – Det var det dummaste jag hört, så därför skickade hon dig till rektorn? – Ja och han är nästan värre. Han ser mig som en ung Voldemort som att jag har gjort allt Voldemort har gjort. Jag har inte ens dödat någon. Men efter som Voldemort är den han är så har jag inte samma rätt som dem andra eleverna, jag ska tydligen vara sär behandlad under skoltiden. Det var därför jag inte fick gå i Slytherin, för att han tror att jag också ska bli Voldemort. – men ska du inte bli det? undrade Draco. Jag kollade på honom lite innan jag skakade på huvudet - Jag vet faktiskt inte. Voldemort hade nog gärna velat det, men han skulle aldrig säga det så länge jag inte har sagt något. Han vill att jag ska få bestämma själv. Men jag vet faktiskt inte, jag antar att tiden får avgöra det, men jag vill ända behandlas som Cara inte Voldemort! – Ja det är väll klart. Draco log mot mig. Jag reste mig upp från hans knä och gick fram till sjön, som låg spegelblank. – Om ni förstår och ser det, varför gör ingen annan det? jag hörde hur de reste sig upp, de kom fram till mig och ställde sig på varsin sida. De la varsin arm om mig. – Jag vet inte, men vi ser dig som Cara. Blaise log ett stor leende mot mig, och jag kunde inte låta bli att le tillbaka - Vi är gärna dina vänner om vi får? Draco kollade på mig, o jag såg frågande på honom. – klart ni får. Ni är underbara människor och det närmaste jag kommer komma Slytherin. Jag har vänner i Gryffindor med, men jag vet inte vad jag ska tycka om dem. – Menar du den där smutsskallen, blodsförrädaren och glasögon tönten? Blaise såg frågande på mig. Men vad säger din pappa om det? – Ja jag menar dem, och han bestämmer inte över mig. De log mot mig igen, o jag var glad att de var mina vänner. För även om Hermione, Ron och Harry var mina vänner med skulle det inte förstå på samma sätt… - Ja om du vill umgås med dem ska vi inte hindra dig. Sa Blaise - Tack. Jag log mot dem. Ska vi gå in innan det börjar regna? De nickade till svar och vi började gå upp mot skolan. Just då kändes det som att allt skulle lösa sig. Vi kom fram till huvudporten och eleverna på skolan kollade förvånat på oss. Vi bara log mot varandra. När vi gick in i entrén stod professor Dumbledore och McGonagall där. Kilarna kollade på mig och jag såg tillbaka på dem o rykte på axlarna. – Riddle får vi prata med dig? Sa Dumbledore - Har jag något val, sir? – Nej det har du inte. Han log mot mig. Jag lovar att han gör det för att jäklas med mig. Ni kan återvända till ert elevhem, små gossar. Jag lovar att ni kommer få åter se miss Riddle till middagen igen. Sen började vi gå upp för trapporna, jag log mot killarna innan jag åter vände huvudet framåt. Vad hade jag nu gjort? Och varför ville de alltid prata med mig?– Det räcker!* kash *

Chapter 14: Jag är inte som han! jag är jag!– Mamma, mamma kan du inte berätta lite om din tid på Hogwarts? – Visst min lilla ängel.* det hör att kvinnan klappar barnet över håret *-håll i mig nu!Jag gick in på rummet, rektorn satt och log bakom skrivbordet. Måste han le hela tiden? – Mamma vilka är det där? Flickan pekar på personerna i rummet - Flickan är jag, och mannen är Albus Dumbledore. – Oj är de du? Och är de så den berömda Dumbledore ser ut? – Ja älsklingen men nu måste du vara tyst! – Nå vad införskaffar mig den äran, miss Riddle? – McGonagall. Jag blängde surt på honom, men han verkade inte märka det, eller så struntade han bara i det! – Vad är det med henne? Jag lovar att han redan vet, men han måste ju låta mig berätta det! – Hon skickade hit mig. – Varför då min kära tös? – Ett jag är inte din kära tös! O två hon tror att jag har fuskat! Han bara log, jag stör mig så mycket på det! – Fusk är alvarliga saker! – Det vet jag väll, men jag har inte fuskat! Varför var det så svårt att förstå? – Det har du säkert inte, men hon måste ha grundat mistankarna på något? – Ja därför att jag klarade uppgiften snabbare än vad alla andra brukar göra och för att jag har den pappa jag har! – Du… - Jag tror inte du har berättat för lärarna, jag vet att du har det! och jag tycker det är orättvist att jag ska dummas för saker jag inte gjort, jag väljer inte vem som skulle bli min pappa! Även om jag älskade att ha Voldemort som pappa kunde jag ju inte säga de till rektorn, och jag ville faktiskt inte bli dömd efter vad pappa tydligen skall ha gjort! – Du är en smart flicka, men du måste vara medveten om att jag inte bara kan låta dig göra som alla andra utan misttankar… - Så du menar att jag ska särbehandlas alla år, och aldrig känna mig betrodd? Vad är det för fel på den här skolan och alla här, jag är inte Voldemort utan bara mig själv! Och jag vill inte bli straffad för vad han gjort! Jag nästan skrek på honom, han log mot mig, jag tog mina grejer och reste mig upp, jag hörde att han låste dörren - Sätt dig ner, är du snäll! han visste alltså inte att jag kan låsa upp låsta dörrar vilken trollformel som än har kastats på den. Jag tog i dörren och öppnade den. Äntligen en reaktion från honom som inte var ett leende, han blev förvånad men bara i en sekund sen log han igen. – Jag tänker inte sätta mig, och jag vill inte gå kvar här om jag ska behandlas som Voldemort! Jag smällde igen dörren och gick ner för trapporna, alla trappor tills jag stod i entrén, tårarna började rinna, och jag struntade fölständigt i att jag lärt mig att aldrig gråta, eleverna kollade konstigt på mig, jag gick ut, luften var kallare än jag väntat mig i september. Men den var inte så kallt att jag gick in, jag styrde mina steg mot sjön. Jag såg att ett regn oväder var på väg in, men de gjorde mig inget jag älskar regn. Jag satte mig under en ek som antagligen haft många gråtande personer under sig, men aldrig trodde att den skulle få se en Riddle gråta. Jag bröt verkligen ihop totalt, tårarna bara rann och jag var så sur på alla, lärarna som behandlade mig som om jag var Voldemort, Voldemort som aldrig sagt till mig vem han egentligen var och för att han lät mig ta alla smällar, Snape för att han ska låtsas hata mig för att jag är i Gryffindor. Gryffindor, de hade varit mycket lättare om jag gått i Slytherin! Plötsligt hörde jag två personer komma ner mot sjön, två killar jag drog fram staven, och när de kom ner mot trädet såg jag att de var Draco och Blaise, de såg väldigt skrämda ut när jag hade staven mo dem. – Snälla Cara ta ner staven. Bad Blaise, och jag sänkte den. – Vi trodde inte någon var här vid den här tiden. Sa Draco. – Varför skulle det inte var det? frågade jag - För att det är lektions tid. Svarade Blaise - Och ni ska inte på lektion? Frågade jag - Håltimme, får vi slå oss ner? Sa Draco, jag bara rykte på axlarna och stoppade undan staven. – Varför är du inte på din lektion? O Cara har du.. Gråtit? Draco kollade lite undrande på mig, jag kollade på honom. – McGonagall skickade mig till rektorn, jag bråkade med honom, och gick ut hit i stället för att gå på lektionen, och ja jag har gråtit. De kollade undrande på mig. – Vill du prata om det? frågade Blaise - Haha väldigt roligt två Slytherin elever frågar om jag vill prata om det! så mycket litar jag inte på er. – Varför inte? Frågade Draco. – För att ni just är Slytherin elever, och för att jag hade dragit nytta av det! – Vi är faktiskt inte såna! Sa Blaise - Inte? Frågade jag misstänksamt - Nej jag o Draco gick precis och diskuterade att vi är så trötta på att vi måste göra som det av oss! Sa Blaise. Jag log lite mot dem. – Så vill du berätta vad som har hänt? Sa Blaise – Jag vet inte… - Vem har lärt dig att vara så misstänksam? Frågade Draco - Min pappa. Nej han är inte Gryffindorare, utan var Slytherinare. – Då förstår jag varför du är sån här, du är som han! Sa Blaise - Jag är inte som han! Jag ställde mig upp och skrek på dem, de kollade på varandra och jag gick fram till vattnet, jag mötte min spegelbild innan jag föll ihop på knä och började gråta. Draco och Blaise kom fram till mig. – Men Cara så farligt är de väll inte? Frågade Blaise, jag svarade inte och började gråta mer. Draco tog upp mig i hans famn och omfamnade mig, jag kände mig så svag. Jag grät tills de inte fans några tårar kvar. – Kom vi sätter oss under trädet där ingen ser oss. Sa Draco, och Blaise o han hjälptes åt och få mig till gräset under trädet. – Så berätta nu, vi lovar att inget säga! Blaise log mot mig, där jag låg med huvudet i Dracos knä. Av nån konstig anledning började jag lita på dem, trots att de var vad jag lärt mig att aldrig göra, så långe de inte gällde pappa eller Snape. Vad spelade de för roll om de fick veta? Jag struntade i det. – Förlåt att jag började gråta så. – Det är lugnt. Svarade Draco - Jag är bara så trött… - På vad? Vi har ju bara varit här i tre dagar, skol trött redan? Blaise log mot mig lite hånleende. – Nej knappast, utan bara på hela situationen. Att Snape inte kan göra som han brukar, att McGonagall anklagar mig för fusk, att Dumbledore tror de värsta om mig och att jag går i Gryffindor. – Vänta lite nu, vi får nog ta det här från början. Vad menar du med Snape? Frågade Blaise. Jag kollade på dem kunde jag berätta? De kunde jag nog var ju bara att slänga en glömskhets förtrollning över dem annars. – Lovar ni att ni kan bevara en hemlighet? De kollade på varandra ungefär som de trodde jag mördat någon. – Så långe du inte är en mördare! Sa Draco. – Inte än i alla fall. De visste inte om de skulle le lr vara oroliga. – Vad tycker ni om Voldemort? – Vad har det med saken att göra? undrade Blaise - Svara bara så märker ni det. – Jag tycker han gör rätt. Svarade Draco och Blaise nickade instämmande. – Så ni tycker inte han ska mördas, dö, eller hatar honom? – Cara jag förstår inte vad det har med saken att göra? undrade Blaise - Snälla svara bara jag måste veta. – Nej de tycker vi inte. Sa Blaise - Om ni bevarar min hemlighet så lovar jag att berätta allt. – Vi lovar. De log mot mig och jag antar att jag lika väl kunde berätta. – Det är så att jag är född på barnhem men när jag var fem kom en man till barnhemmet, och mördade alla där, utom mig och den manen var… - Mamma jag är hungrig. – Ok älsklingen, vi åker tillbaka då.* kash *

Chapter 13: Jag fuskar inte!– Jag är så trött på att höra era röster, håll käften bara, så ska jag berätta mer, så ni kan dra sen.Varför hade Snape den där rösten? Vad hade jag gjort? Jag kände att jag blev väldigt nervös, självklart visade jag de inte, men jag kände de själv. Klassrummet blev tommare och tommare tills de bara var jag och Snape kvar, jag kollade på honom, men log inte som jag brukar, Snape måste märkt de efter som han sa - Ta de lugnt Cara jag ska inte skälla på dig. – Vad ville professorn då? Jag andades ut lite, men inte tillräkligt mycket för att kunna slappna av. – Jag vill bara veta hur du har det, och vem som lärde dig Expecto Patronum? var de allt han vill veta? Men varför hade han då låtit så sträng? – Om de här var allt du ville veta, varför lät du då så arg på mig? Jag gav honom en sur blick, o jag tror han blev lite ledsen. – Men Cara jag kan inte favorisera dig hur tydligt som helst efter som du går i Gryffindor, o de var inte meningen att göra dig orolig. Han log lite, och jag kunde log inte tillbaka. – Så allt beror på det där dumma elevhemmet? – Suck, jag vet inte hur jag ska få dig att förstå? – Jag förstår mycket väl, allt är pågrund av Tom. och jag hatar det! – Vet du vad vi gör? Jag tror de är bäst om du kommer ner till mig i kväll så ska jag förklara för dig, ok? – Ja jag antar det. Men jag måste gå nu. Jag vända mig bara om och gick jag sa inte ens hejdå, jag tror Snape blev lite ledsen o han skakade på huvudet och suckade när jag stängde dörren. Jag tog fram schemat o kollade på det, förvandlings konst. Jippi eller inte, de betydde att jag var tvungen att gå upp till hennes klassrum, sen så skulle vi väll börja med nått väldigt enkelt. Suck jag hoppas dagen blir bättre och inte sämre. Jag började gå upp för trapporna, när jag kom fram satt redan mina klasskompisar i Gryffindor där men även Hufflepuff, jaha så dem vi skulle ha lektionen med. Jag gick fram till Hermione, Ron och Harry som såg glada ut över att jag hälsade på dem, Harry var fortfarande ner dränkt med paddslem. – Ska jag ta bort slemmet? – Kan du göra de? – Klart jag kan, Renskrubba. Harry blev förvånad när de kom fram en skrubborste och gjorde rent honom. – Frästen vad ville Snape? Frågade Ron - Ja, han skällde lite på mig för att jag lät D.. Malfoy göra allt jobb. – Typiskt honom. – Men Ron du känner honom inte, så du kan inte säga så! – Kan jag visst Hermione! tack och lov kom professorn nu så de slutade bråka. Vi gick in i klassrummet som var ljust, alldeles för ljust enligt mig. Jag och Hermione satte oss längst fram. McGonagall startade lektionen med att förvandla katedern till en gris och tillbaka, klassen gapade förvånat och började sedan applådera, varför då? De var ju inte så svårt, eller jo ganska svårt. Jag erkänner att jag hade haft en hel de problem med att lära mig att förvandla föremål till djur och tillbaka. Men mina klasskompisar insåg snart att de inte skulle få förvandla djur på jätte länge och blev väldigt besvikna, det är därför man inte börjar en lektion på de sättet, hur dum får man vara? Men just det hon är ju Gryffindorare! Men efter att antecknat typ 100 sidor, eller de var ju bara 20 sidor som jag hade framför mig men de kändes som hundra efter som jag redan hade skrivit det 20 gånger! Snape slarvade aldrig o lät mig göra saker tills jag kunde det som rinnande vatten, jag vet inte om de är hans i de eller pappas. Men tillslut skulle vi få testa förvandla tändstickor till nålar, jippi eller inte, lite svårare saker kan vi väll få göra? fast de är klart med en sån här klass kan man ju behöva börja på den här nivån, suck. När McGonagall kom fram till mig kollade jag på tändstickan och suckade, jag tog fram trollspöet och slog på tändstickan, nu hade jag en nål på bänken, jippi jag lyckades, suck om vi fortsätter så här så kommer jag dö av urtråkighet, jag såg hur klasskompisarna hur de försökte att få fram en nål. De var ju inte svårt, inte ens lite. Det här hade varit lätt första gången med. Snape blev så klart förvånad, jag drog lite på munnen när jag tänkte på det. jag räckte upp handen och professorn kom fram - Ja miss Riddle? – Jag är klar professorn. – Det är omöjligt! – De är de inte alls. – Inte den tonen till mig fröken, tio poängs avdrag. Och jag säger att det här brukar ta hela lektionen och klara och det har de gjort för alla elever under den tiden jag arbetat här! – Jag men jag är väll inte som alla andra då, antar jag Professorn! – Jag sa ju till dig att inte använda den rösten. Du måste ha fuskat, och fusk är förbjudet! – Så du menar för att jag klara den här uppgiften fortare än alla andra har jag fuskat? – Ja något är de som inte stämmer. – Jag fuskade inte! – Lika bra att du erkänner, jaså inte då får du gå till rektorn! – Vad är de för fel på den här skolan? Jag tog mina grejor och rusade ut ur klassrummet! Lika bra att besöka gubben, han kanske kunde göra nått åt den här befängda saken. Jag började min vandring upp mot rektorns kontor. När jag stod framför den dumma statyn, sa jag lösenordet och trappan kom fram. Jag började gå upp för. Vad skulle gubben säga? Jag knackade tre gånger och hörde sen - Kom in. jag drog ner handtaget och gick in.– Dra nu! Innan jag ser till att ni aldrig kommer här ifrån! Haha!* kash *

Chapter 12: blommor o sprängda kittlar– Vi åker.Tänk om Malfoy inte vill jobba med mig? Hur gör jag då? Han verkade dock inte vägra efter som han kom o satte sig bredvid mig, jag suckade lätt, han kollade lite på mig o log, jag log tillbaka. drycken som Snape hade skrivit upp var inte komplicerad alls, de var lite paddslem, damm, två blommor, och några löv från en ek. drycken skulle bli två blommor som man gav till nån, tyckte man om personen på något sätt, hände inget men tyckte man inte om personen går den paddslem o dam över hela sig. Jag hade säkert gjort drycken 100 gånger, kunde nästan göra den i sömnen. Den skulle koka i 20 minuter innan man hällde i blommorna, rörde 4 gånger motsols la i paddslemmet rörde en gång medsols la i dammet och bladen och sen lät man de koka i fem minuter. Inte alls svårt. Men när jag kollade över klassen fattade de inte alls vad Snape menade. – Är ni dumma i huvudet? Frågade Snape o kollade ut över klassen. Det här är inte de minsta svårt, så vad väntar ni på? Efter att Snape avslutat meningen blev de en väldig fart på alla, de hämtade saker i skåpen. – Ska du eller jag hämta, Cara? – Jag tycker vi gör de på det lätta sättet. Sa jag o log mot Draco han fattade inte riktigt vad jag menade. Vänta ska du få se. Accio blommor, blad, damm o paddslem. sakerna kom flygande genom rummet. Draco log mot mig. – Det där måste du lära mig. – Visste de är inte svårt alls. Nå hur mycket har du gjort i trolldrycks väg? – Nästan ingenting, du då? – Jag har väll gjort den här drycken ett hundratals gånger, nej jag tänker inte göra den åt dig, du ska få göra den! – De där var ju precis vad jag tänkte. Jag kollade förvånat på Draco, de måste vara en slump att jag se precis de han tänkte. – Ok… de var lite konstigt men visst. Vi börjar med att koka grytan. – Men de är ju inget i! – De är de som är meningen. Dracos förvånande utryck fick mig att börja skratta lite. Han kollade lite surt på mig innan han också började skratta. Efter att vi till slut kunnat skratta sa jag - Tänd nu eld, på elden, o ställ grytan på elden. – Ok om du säger de. – Ja jag kan den här drycken. Snape kom fram till oss - Jag har lärt mig den av den bästa läraren man kan ha. Snape gav mig ett leende. – Jag hopps de är ok att ni två arbetar ihop? – Ja de är de professorn. – För dig med Cara? – Ja de är det. Snape log mot oss o började gå runt i klassrummet. – Frästen tack, för att du räddade mig undan bläckfisken. – O de var inget, de var mest kul. – Trivs du i elevhemmet då? – Nja de är väll ok, fast rektorn gav mig ett eget rum så jag slipper ha de andra så nära in på, o säg inte de högt. – Nu sa du de jag tänkte igen. Hur gör du de där? – Jag, jag vet faktiskt inte. Hur trivs du då? Sa jag för att avleda allt, Draco kollade lite på mig men svarade - Jo jag trivs bra. Blaise tror han äger allt bara, o Pansy klänger bara lite annars bra. – Du får sätta Blaise på platts, och Pansy med. Använd Densaugeo på Pansy och tunglås eller tarantallegra på Blaise. – Vad händer då? – Du får väll testa o se. Jag log mystiskt mot honom. – De har nog gått 20 minuter nu, du kan lägga i blommorna, rör 4 gånger motsols. Draco gjorde som jag sa. – Lägg nu i paddslemmet, rör en gång medsols o lägg i dammet och bladen. Även detta gjorde Draco. – Vad ska vi göra nu? – Nu ska de koka i fem minuter sen är de klart. De var väll inte så svårt? – Nej de var de verkligen inte, och de var kul o jobba med dig, även om jag gjorde allt. – Haha, de var kul o jobba med dig med. efter fem minuter så kom Snape fram till oss - Bra gjort! Kolla nu här allihop! blickarna vändes i mot oss. – Så här ska de se ut. Han höll upp de två blommorna. 20 poäng var till Riddle och Malfoy. – Vi ska ge dem till två olika personer och se vad som händer, Riddle, Potter kom fram här! både jag o Harry gick fram till Snape. Jag vet inte varför han valde mig, men jag skulle i alla fall få se om han gillade mig längre, eller hatar mig för att jag går i Gryffindor. Vågar jag verkligen ta i mot blomman? Snape räckte fram båda blommorna, jag tog tveksamt i mot den, inget hände jag fick ett leende av Snape o andades ut, men när Harry tog sin blomma hände de som jag var rädd skulle hända mig, den sprutade paddslem över hela honom, Slytherin började skratta, o även jag kunde inte låta bli att dra munnen i ett leende. – Varför gjorde den så? Viskade Draco till mig - För att Snape tydligen inte gillar Harry. Om personen som ger blomman till nån annan gillar den på något sätt, händer inget som när jag fick blomman, men om personen inte gillar den som han ger blomman till händer de som med Harry här. Svarade jag. Draco log o nikade. När skratten dött ut frågade Pansy, Snape - Vad var de som hände? Och varför? – De får ni lista ut själva. plötsligt avbröts vi av en smäll, killarna som jag inte vet vad de heter, hade lyckats spränga kitteln. Snape gick fram o kollade på kitteln - Era idioter ni hällde i vatten! – Ja professorn man kan inte bara koka kitteln. – Jo de är dem man kan, 20 poängs avdrag. gud vad sur jag blev på dem, vad var de för mening om jag gjorde bra saker o de skulle förstöra allt så vi får avdrag? Varför måste jag gå med de här personerna som är helt hjärndöda om de skulle vara vatten i hade Snape sagt de! Men nu hade de hällt i vatten så resultatet blev att klassrummet luktar död skunk. – Efter som idioterna har förstört luften är de lika bra vi slutar för idag, gå nu. de var konstigt att Snape lät oss gå tidigt, han sa att han inte brukade göra de så jag undrar varför? Men lika bra att packa ihop sakerna. Men när jag står där som bäst o packar hör jag - Riddle jag vill prata med dig! De var inte Snapes vanliga glada röst, utan den som han använde när han pratade med Harry. Vad hade jag nu gjort?* Kash *