Chapter 1: barnhemmetVoldemorts dotterOch de vises sten.– Hej mitt namn är Riddle, Cara Riddle, och jag är anledningen till att ni känner till min värld, den värld ni kallar Harry Potters värld. Ja det är sant jag lovar. Jag var så trött på den bild ni hade av trollkarlar och häxor så jag gick till J. K. Rowling som då inte alls var känd, och bad henne berätta om våran värld, ända villkoret var att jag inte blev nämnd, varför? För att jag inte ville vara den som berättade om oss. Men jag är inte helt nöjd med hennes resultat, jag sa faktiskt åt henne att jag skulle döda henne om hon gjorde den dålig, men nu ändrade jag mig, efter som hon då skulle få mer uppmärksamhet. Så i stället berättar jag om allt hur det faktiskt gick till. Efter som Rowling gillade Potter så ändrade hon det mesta så det slutade som hon ville. Ni kommer förstå när jag berättar.– Ok, vad ska jag börja? Får väll börja från början. Det började en kväll när jag lagt mig för att sova på barnhemmet som jag bodde på tills jag var 5, Wind of East tror jag det hette. – Ja det stämmer. – Tack pappa, förresten du kanske kan berätta den här biten? Efter som det är du som börjar hela berättelsen - Ja varför inte. – Vänta lite då så ska jag bara sätta på två koppar Te.* steg hörs bortåt mot köket, det hörs när dörrar öppnas o stängs i köket, samt vatten som värms upp, o hur en person mumlar en trollformel. Sedan hur personen tar muggarna och kommer ut *– Här har du. – Tack så mycket. ok det började faktiskt i det här huset, jag satt hemma här och hade tråkigt, som jag ofta hade på den tiden. Det bästa sättet att roa sig på den tiden som jag visste var att döda folk, så jag transfererade mig till London. Och hamnade i en mörk gränd en av de fattigaste kvarterna. Jag gick med bestämda steg även om jag inte visste vart jag skulle. När jag kom fram kollade jag mig omkring efter nått eller nån att döda. Det var då jag fick syn på ditt barnhem, så jag styrde stegen mot byggnaden. Jag är förvånad över att den faktiskt stod upp, så fallfärdig som den var. frös ni aldrig? Med tanke på att det nästan inte vara några fönster kvar. – Jo vi frös nästan jämt på vintrarna, men fortsätt nu. – Ok det lös i vissa fönster så jag antog att det bodde folk där. När jag kom fram till dörren såg han att det stod barnhemmet "Wind of East". Det var ett mugglar barnhem. Jag visste att jag hade hittat det jag letat efter. På den tiden hatade jag barn, och jag hatar fortfarande mugglare och barnhem. Lika mycket som då. Anledningen är väll för att jag själv hade tillbringat min barndom ett barnhem, det hade satt djupa spår av hat. Efter som min mamma dog när han föddes och min kära far inte ville ha mig. Jag dödade honom när jag hade fått reda på allt det här, självklart fick jag inte använda magi utanför skolan på den tiden, så jag hade tagit min morbros trollstav, o dödat honom.* ler av tanken *Det var en rolig natt, min morbror hade hamnat i Azkaban efter det. Men jag fick sluta tänka tillbaka och göra det jag skulle göra. Så jag tog fram tog min benliknade trollstaven och sa orden avada kidavra. Jag var säker på att alla på barnhemmet måste ha dött för huset rasade samman. Jag suckade en tung suck, och undrade varför det alltid blev värre än vad jag hade tänkt mig? Det gjord inte något om alla hade dött men det blev svårare att ta sig där ifrån. Och i morgon skulle "the Daily prohet" skriva att ondskan hade slagit till igen. Och ondskan var jag. Jag hade kämpat för att uppnå det sedan jag var i tonåren och jag hade lyckats, jag var ondskan. Det var bara en nackdel, jag kände sig så förbaskat ensam. Jag hade förvisso mina anhängare. Men jag kunde knappast säga till dem att jag kände mig ensam. De stod på min sida antingen för att de var lika rädda för mig som alla andra eller för att de fick mer makt om de stod på min sida. Så det var lika bra att strunta i att tro att man kunde prata med nån, även om det hade varit kul att ha någon att prata med ibland. Men när jag vände mig om så hem såg jag en skugga 20 m bort. Det var ett barn. – Är du klar med te? – Va? O ja det är jag. – Ok då tar jag bort, muggarna, du kan fortsätta prata jag hör ut i köket. Ok jag vet redan hur det går, det är för lyssnarna du berättar.* Ljud från en stol som dras ut, o en människa som reser på sig och tar upp muggarna o går ut med dem till köket, och ger en order till någon *– Jag måste erkänna att jag blev förvånad när jag såg att det var ett barn som stod 20 m framför mig. Och jag undrade hur det hade överlevt. – Det blir nog lättare för lyssnaran om du säger att det var jag.* Hördes en högre röst från köket. *– Ok som du vill Cara. Jag trodde det var omöjligt att du hade överlevt. Hela huset rasade, och det var en dödlig förbannelse man överlever inte någon sådan. Jag kollade på dig och tyckte att du såg ut att vara lika ensam som jag. Jag undrade vem du var då och hur du överlevde?* steg hörs och personen kommer tillbaka och sätter sig *– Jag vet inte hur jag överlevde, men jag kommer ihåg att jag undrade vad som hade hänt. Nu får vi berättat tillsammans en bit, ok? – Ja det är ok, fortsätt nu. - Ok jag ska se vad jag kommer ihåg. Jag hade precis gått och lagt mig när huset började skaka våldsamt innan det rasade ihop, det blev damigt och svårt att andas, jag trodde först jag var död, och hade hamnat i helvetet. Men jag kröp ut och såg att jag var i gränden, och att alla på barnhemmet var döda. Det var väll inte mycket till familj, men jag blev ledsen ändå. Jag hade ju redan förlorat en familj, och jag var helt säker på att jag skulle få bli tiggare. När jag vände mig om och såg dig 20 m bort, började jag gå mot dig. – Jag var väldigt förvånad över att du vågade dig fram till främlingar, efter som du var ett barn. – Jag hade nog inte gjort det i vanliga fall men när man är ensam och rädd vågar man mycket. – Du kom fram till mig med din ledsna blick, det var en annorlunda blick du hade. Sen sa du, "Hej jag heter Cara. vem är du, och vad hände?" Det var faktiskt lite förvånande att du var så rak på sak. Jag undrade om jag skulle döda dig i stället för att svara, men jag svarade dig uppriktigt av nån anledning, det var kanske för att du var den första människan på länge som pratat med mig utan rädsla i rösten. Vid närmare efter tanke den första någonsin tror jag. Kommer du ihåg vad jag svarade? – Jag ska försöka, låt se jag tror det var "hej jag heter Voldemort" sen var det något mer… jo nu kommer jag ihåg du sa till mig att huset hade rasade och att alla dog. – Det du gjorde sen skockade mig väldigt, du började gråta och slog armarna om min midja, jag visste inte vad jag skulle göra. Först tänkte jag döda dig, tro det eller ej. – Jag tror dig.* skratt hörs från två personer *– Men jag tänkte sen på att du hade fått mig att känna mig mer mänsklig än någon annan på länge. Jag visste inte vad jag skulle göra, men tillslut böjde jag mig ner o klappade dig lugnt överhåret, tills du slutade gråta, och började backa, då släppte jag dig. – Det lugnarna mig alltid när du klappar mig över håret. Fast jag visste inte varför jag hade kramat dig från början, men du verkade så snäll och bekymrad. Och sen hade du ju tröstat mig även om du inte känt mig. Men det var något som gav mig en klump imagen med dig, mitt i kramen hade jag kommit på var det var. – Ja du har alltid varit smart! Jag släppte dig i kramen o du backade. Men jag fattar inte hur du kom på det? – Jag vet inte det var bara en känsla. Men jag kollade på dig med ledsna ögon och frågade om det var du som dödade dem? Du vände bort blicken. Varför gjorde du det? – Jag vet inte jag klarade bara inte av din blick. Dum var du inte, men jag kände mig väldigt dum just då. – Jag såg att du ångrade dig men var ändå tvungen att fråga, varför? Vad var det du svarade nu igen… Att jag ska ha så svårt att komma ihåg just det här. Just det du svarade att alla förväntade sig det. Jag bara kollade på sig utan att fatta, och jag såg att du var ledsen. Och det verkade inte som om du menat att göra mig ledsen. Så jag var bara tvungen att ge dig en kram. Du hade jätte svårt att ta i mot kramar på den tiden. – Ja jag vet, men det konstigaste var att du fick mig att säga" förlåt det var inte meningen" jag hade aldrig använt dem orden. Men efter att jag sa det började du gråta igen, och kramade om mig mer. Det var då du gav mig iden om att du kunde få bo hos mig. Jag visste inte om jag ville att du skulle svara ja eller nej. Men du svarade ju ja, så då var jag tvungen att hålla mitt ord. Men jag har fortfarande svårt att förstå hur du fick mig att agera så annorlunda? – Jag vet inte hur jag gjorde, men jag kommer ihåg att du torkade mina tårar med dina långa armar på kappan, tog mig i din famn o sa "håll i dig nu" sen transfererade du oss där ifrån.*små barn steg hörs, och kommer in springanden i rummet *– Mamma, mamma vad gör du? – Hej Mina, jag berättar en berättelse. – Jag vill också höra! Får jag sitta i ditt knä Morfar? – Visst får du det Mina.* det hör hur mannen lyfter upp barnet i knät *– Börja om från början mamma. – Nej Mina, du ska få höra hela berättelsen en annan gång. Frästen vad är det för dag idag? – Det är söndag. – Tack pappa. Vänta lite innan jag fortsätter, jag ska bara kolla vad klockan är. Klockiu.* tiden kommer fram ur luften o visar 15:51 *– Oj är klockan redan så mycket? Vi ska ju på middag idag, så vi måste göra oss i ordning. – Hos Farmor och Farfar? – Just det Mina, så vi måste snart åka. Ska du med pappa? – Ja det var ju ett tag sedan jag träffade dem så det kan vara trevligt.* man hör hur barnet hoppar ner ur mannens knä o springer ut ur rummet. Man hör hur mannen drar ut stolen o börjar lämna rummet *– Mamma kommer du snart? - Ja snart, älsklingen. Så nu vet ni hur allt startar. Jag fortsätter i morgon, och berättar hur det var när jag kom hem hit första gången.* man hör hur sändningen bryts. Kash *

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

1. Cry for you- September 2. Break of down-Eric saade 3. My heart is refusing me- Loreen 4. Hallelujah- Molly sanden 5. Take a bow- Main feat Rihanna 6. On the floor-Jennifer Lopez feat Pitbull 7. Unfaithful-Rihanna 8. Ridin solo-Jason derulo...

Chapter 18: Ron och en skog – jag sitter åter här igen. Så det är lika bra att du trycker på knappen! Jag visste så väl att något var fel bara inte vad, jag ville skriva till honom att inte åka men det kommer ju inte spela någon roll efter som ...

Chapter 17: kallt vatten, och svar på brevet – Hej Cara - Hej älskling. – Jaså du sitter här igen o berättar, vad har hänt då? – Ja du, jag berättade om att jag har blivit kompis med Draco o Bl… - Jag fattar inte du blev kompis med honom, så som h...

Chapter 16: Du kan mer än du borde! – Knappen nu! Vad vill de nu? Skulle de slänga ut mig? Eller säga att jag inte fick prata med Draco och Blaise mer? Jag kunde bara gissa, vi gick upp för trapporna och in på rektorns rum. Jag satte mig i stol...

Chapter 15: Nya vänner, och jobbiga leenden – Jag hoppas ni bara är tysta och lyssnar/kollar. – Cara fortsätt nu. Sa Blaise och log - Jag borde ju som sagt på ett barnhem till den där kvällen i oktober, när mitt liv förändrades för alltid. Prec...