Chapter 2: Riddle huset– Hej, jag tänkte att ni kanske ville höra mer. Hade en underbar middag igår. Mötte min älskade man, han har varit borta ett tag och gjort pappa en tjänst. Inte ett uppdrag som med de andra dödsätarna, det stadiet är förbi, men vi kommer till det senare i berättelsen, nu ber han om det är något han vill ha hjälp med. oj det hörde inte hit förlåt mig, men låt se vart var vi nu? Just det, jag hade kommit hem, eller jag visste inte att det var mitt hem då.* En dörr öppnas och steg hörs, de stannar framme vid kvinnan *– Hej jag undrade om du behövde hjälp idag med? – Ja tack, pappa. Det hade varit toppen. Och idag har jag redan gjort te, vill du ha? – Ja varför inte* ett ljud uppstår när te hamnar i kopparna *– Ok, vart i berättelsen var du? – Jag skulle just berätta, om när jag kom hem hit första gången. Konstigt nog minns jag inte den gången. – Det var för att du sov, hjärtat. – Jaha ok, då får du berätta det här då. – Nu ska vi se. Du somnande när jag bar upp dig för trappan, det var verkligen fallfärdigt på den tiden, nästan som barnhemmet. Jag hade inga sängar på den tiden så jag visste inte vart jag skulle lägga dig. Så - En fråga bara, varför hade du inga sängar? – Jo jag behövde inte sova, det gör jag inte nu heller även om jag gör det. – O, ok det tänker jag inte på. Men fortsätt nu. – så jag tog dig till vardagsrummet där jag hade fåtöljerna vi sitter i nu. Det var den ända som såg hyfsat bra ut i huset, men efter som jag bara bodde där för att jag inte hade någon annan stans att bo. Och för att ingen störde mig i det. De ända som vågade sig upp var några unga pojkar i byn. Jag hade förstås dödat dem, och njutit i flera dagar av mammornas skrik och gråt. Men i alla fall jag la dig i den ena fåtöljen, och la en filt över dig. Jag tänket mycket den natten mer än jag brukar göra. Jag undrade vad jag skulle göra med dig. Jag funderade på att döda dig, jag undrade också vad jag höll på med som tog hem ett barn, jag kunde inget om barn på den tiden, jag hade aldrig haft en familj inte ens varit kär! – Stopp vänta lite nu, jag vet att du inte var den mest kärleksfulla personen på den tiden, men du måste väll ha varit kär nån gång? – Nej faktiskt inte, men det hör inte hit. Men jag kunde inte döda dig det var något med dig som jag inte kunde sätta fingret på. Jag undrade även hur du överlevt förbannelsen. Men hur mer jag tänkte desto mer huvudverk fick jag, så jag slog bort tankarna och somnade.* det hörs ljud när te dricks upp *– Jag vaknade på morgonen av att du, drog i mig. Det var inte självklart att det var du, utan jag förväntade mig en vuxen person, så när jag slog upp ögonen och ingen var där blev jag förvånad. Sen drog du i mig igen och jag sänkte blicken, jag var förvånad över att se ett barn. Det tog mig ett tag innan minnena från gårdagen kom upp. Det konstiga var att du kollade på mig som vem som helst. Mugglarna vet vem jag är till en viss del. De förklara mig som en mörk skugga som mördar hundratals personer utan att åka fast. Det roar mig att läsa om det. Men hur kommer det sig att du inte visste vem jag var, du måste väll ha sätt tidningen nån gång - Du såg inte ut som jag trodde, jag var fem då, och den elaka mördaren var en stor mörk skepnad med lila händer och gröna ögon. Det var inte så realistiskt, men när man är fem är inte mycket realistiskt. Forsätt nu. – Ok det var konstigt att prata med dig efter som du inte hade en aning om vem jag var. När jag satt där o tänkte. Jag kommer inte ihåg vad du sa riktigt. – Det finns en lösning på det, vi använder minnessållet. Ska vi ta ditt eller mitt minne? – Vi kan ta mitt.* stolen kördes bakåt och stegen går fram till en dörr och öppnar, tar fram en stor sak och ställer på bordet, man hör hur minnet stoppas i sållet *– Ok vi hoppar efter med, inspelnings apparaten. Tack för minnet pappa.* man hör hur man det brusar, slush, slush när man åker igenom minnet innan man landar i det *– ok nu ska vi berätta det fast det inte är vi, ni får höra det i då tid. Svårt att förklara men ni kommer märka. Det som beskrivs lägger vi till med en förvrängning av våra röster. Ni hör vem som är vem, och i fall ni inte gör det så är det jag som börjar. Om jag inte minns fel pappa? – Nej du minns inte fel. Nu får vi vara tysta annars missar dem allt."god morgon. Jag hoppas att jag inte väckte dig för tidigt." pappa kollar på mig, han var förvånad över att jag frågad om jag hade väckt honom för tidigt. Det är konstigt, ingen hade någonsin vågat väcka honom. "god morgon själv. Nej det gör inget att du väckte mig, jag är bara inte van att bli väckt. Är du hungrig?" frågar Voldemort med en stel röst, det är konstigt att han inte ryter åt mig som han brukade ryta åt alla andra.– vi pausar lite, ok.* klick som hörs när vi pausar *– jag kommer ihåg att jag reagerade på dina konstiga ögon, och att du hade svårt at tumgås med människor. Jag hade aldrig mött någon som du. Jag kommer också ihåg att jag var jätte rädd att du skulle slå mig om jag inte svarade på allt du frågade, eller om jag inte gjorde som du sa. – det var därför du agerade så konstigt. Men låt oss nu gå vidare.* ett nytt klick hörs som kommer fån när vi startar bandet *" ja skulle gärna vilja ha pannkakor om det inte är något besvär?" Pannkakor, vem äter det och till frukost? Men efter som jag ville ha det kan han nog fixa det. "nej det är inget besvär." Sedan lyfter pappa upp mig i knäet "rokaknnap." jag ger honom en förvånande blick, när pannkakorna kommer fram ur luften. Voldemort bara ler ett stelt leende som han tror ser vänligt ut. Sedan börjar jag äta, mitt i tuggan stannar jag och kollar på honom "förlåt det var inte meningen att börja innan du hade fått. Ska du ha några?" sa jag och nu var det Voldemorts tur att bli förvånad. jag ber honom om ursäkt på ett snällt sett, sen frågar jag om han ville ha. "nej de är alla dina." Ivanliga fall hade han nog torterat personen för att pratat med honom utan anledning men med mig kan han helt enkelt inte. Hon ler försiktigt. Innan hon börjar äta lika försiktigt. Han förstår inte varför han skulle vilja göra sig av med henne. Han börjar bli fäst vid henne. Hon får honom att känna sig mänsklig. När hon är klar ger hon honom en kram. Han tar förvånat i mot den. "nu när du ska bo har så vill du kanske ha ett eget rum? Huset är i ganska dåligt skick men väljer du ett rum så kan vi nog fixa det. Skulle du vilja ha ett rum?" "ja jag har alltid velat ha ett eget rum. Är du säker på att jag kan få det?" "ja då. Vill du ha ett på övervåningen eller undervåningen?" Det är konstigt att prata med en person vanligt, och inte genom utpressning eller något sådant. "vart sover du?" Vad ska han svara? Han visste inte vad som skrämmer henne. "jo jag behöver inte sova. Men det händer att jag somnar framför brasan." jag kollar på honom konstigt med mina blå ögon. "jag skulle vilja ha ett rum på övervåningen. Om det är ok" "det är ok Cara välj vilket du vill." han ler och jag ler tillbaka innan jag börjar springa mot en dörr i andra änden av korridoren. Han undrar vad som är så speciellt med henne. Han kan inte sätta fingret på det men något är det. Mitt i korridoren vänder jag mig om "kommer du?" Voldemort vaknar ur sitt tänkande. Och börjar gå mot mig.*klick ljud som uppstår när vi pausar. *– Ska vi åka tillbaka pappa? – Ja varför inte, jag tror vi kan berätta det utan att vi behöver sållet.* ett nytt brusande hör när vi åker tillbaka, slush, slush *– Ok det var kanske inte det bästa sättet att berätta vi får komma på nått bättre sen, pappa. – Ja jag håller med. Men vi kan fortsätta så länge. – Ok, nu ska vi se. Vet du att jag tyckte du var konstig men snäll, och undrade varför du hade så svårt att med mig. Men jag undrade hela tiden vem du var. Jag kommer ihåg att jag gick mot en dörr, och när jag öppnade den så var det ett badrum, med vilket jag finner lustigt just nu, en spegel i sju delar. Men jag stängde dörren, och gick vidare ner i korridoren, till en annan dörr, som först var låst, men när jag kände igen så kunde jag öppna den. – Jag har tänkt många gånger på hur du kunde öppna den? Inte för att jag vill skrämma dig nu, men bara så du vet är ditt rum, det rummet där jag brukade tortera barn till döds. – Det visste jag redan, se inte så förvånad ut. Jag känner sånt på mig, och jag vet inte hur jag kunde öppna dörren. Men du vet också att jag inte känner till vart alla min magi kommer från, det beror nog på att jag är släkt med… nej vänta jag vill att det kommer senare, så ni får vänta och se, eller vänta och höra. – Ja det är klart att jag vet att vi inte känner till allt om dina krafter. Ok tillbaka till historien. Jag kom fram till dig när du hade fått upp dörren, jag var så klart förvånad, efter som jag visste att jag hade låst den när det sista barnet var dött. Jag undrade vad det var med dig. Jag kommer ihåg att du frågade om du kunde få rummet, jag var så klart osäker på om det var nån bra ide, så jag frågade om du var säker? Du blev jätte rädd att jag skulle slå dig och sa att du kunde byta rum, men jag lät dig få det med ett svar om att det kanske skulle behövas röstas upp, då hände en av de konstigaste saker jag varit med om, du förvandlade fem väggar svarta och den sjätte mörkgrön. Allt jag kunde fråga var hur du hade kunnat göra det? – Jag var jätte rädd att jag hade gjort något fel, men jag hade alltid kunnat det. – Jag var så förvånad över att du inte visste att du var en häxa. Jag visste inte om jag skulle berätta det, eller hur jag skulle berätta det. Men jag avvaktade och vi skaffade möbler till dig. – Jag var så ovan när du frågade hela tiden, efter som jag aldrig fick bestämma när jag gick bodde på barnhemmet. – Hur klarade du det? Du älskar att bestämma. – ja men det visste jag inte på den tiden. Men i alla fall, jag började hoppas på att jag skulle få dig som min familj, men jag vågade inte hoppas, efter som barn ofta blev tillbaka skickade till barnhemmet. Men i stället för att säga det önskade jag mig en himmelsäng, du skaffade mig det men även en massa fina möbler. – Jag gav dig det du ville ha, men det var så konstigt att prata med dig, vi tänkte en hel del innan vi svarade. – Jo jag antar att jag tänkte en hel del innan jag svarade, men jag var också så förvånad över allt du gjorde, men jag var glad över det, fast jag visste inte hur jag skulle tacka dig så det blev alltid med en kram. – Det var en konstig känsla i början men jag gillade den. – Det kallas kärlek, pappa. – Ja det vet jag nu, men inte då. Men du var sömnig, så jag stoppade om dig. Och jag, eller vi somnande lyckliga den natten med tanken på att vi hade en familj.* små steg hörs komma in i rummet, och nån som drar i någons arm *– Har jag sagt åt dig att röra mig? – Förlåt herrn, förlåt Jack. – Vad är det du vill? – Jag skulle bara säga att maten är klar. – Tack, men så gå nu då. Annars ska jag se till att du går ändå. – Förlåt frun att jag stannade kvar. – Du är fortfarande kvar.* ett högt pang hörs när husalfen träffar väggen *– Det är så irriterande, det är knappt att det gör någon nytta. – Jag vet, lilla vän, jag vet. - Pappa jag blir 20 i år. – Jag vet, jag vill bara inte in se det. – Jag vet det men jag klara mig själv nu. – Det har du alltid gjort, kom nu så går vi och äter.* den hörs ett ljud när Voldemort ger Cara en puss på kinden *– Kommer jag ska bara avsluta här och hämta Mina, men gå du i förväg så.* det hörs hur en man lämnar rummet *– Ja jag antar att det var allt ni får höra idag, får väll fortsätta i mon, så sluta lyssna nu innan jag dödar er.* Kash *

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

1. Cry for you- September 2. Break of down-Eric saade 3. My heart is refusing me- Loreen 4. Hallelujah- Molly sanden 5. Take a bow- Main feat Rihanna 6. On the floor-Jennifer Lopez feat Pitbull 7. Unfaithful-Rihanna 8. Ridin solo-Jason derulo...

Chapter 18: Ron och en skog – jag sitter åter här igen. Så det är lika bra att du trycker på knappen! Jag visste så väl att något var fel bara inte vad, jag ville skriva till honom att inte åka men det kommer ju inte spela någon roll efter som ...

Chapter 17: kallt vatten, och svar på brevet – Hej Cara - Hej älskling. – Jaså du sitter här igen o berättar, vad har hänt då? – Ja du, jag berättade om att jag har blivit kompis med Draco o Bl… - Jag fattar inte du blev kompis med honom, så som h...

Chapter 16: Du kan mer än du borde! – Knappen nu! Vad vill de nu? Skulle de slänga ut mig? Eller säga att jag inte fick prata med Draco och Blaise mer? Jag kunde bara gissa, vi gick upp för trapporna och in på rektorns rum. Jag satte mig i stol...

Chapter 15: Nya vänner, och jobbiga leenden – Jag hoppas ni bara är tysta och lyssnar/kollar. – Cara fortsätt nu. Sa Blaise och log - Jag borde ju som sagt på ett barnhem till den där kvällen i oktober, när mitt liv förändrades för alltid. Prec...