Chapter 3: sjunde födelsedagen– Jaså ni är tillbaka idag med. Ja då antar jag att jag får fortsätta berätta. Jag tror bara att det blir jag idag.* En dörr öppnas och en man kommer in *– Där har du fel. – Snape, gud vad det är kul och se dig. Fast det är alltid kul och se dig, även om du kommer varje vecka. – Jag vet inte om jag kan vara till nån hjälp, men jag kan alltid göra dig sällskap. – Du kan alltid hjälpa mig på något sätt, och jag tar gärna i mot ditt sällskap, det vet du. – Ja jag vet men jag frågar alltid det vet du. Nå vart var du? – Jo jag har berättat om när Voldemort hittade mig och när jag kom hem, så jag tänkte att jag skulle berätta om min sjunde födelsedag, efter som det inte händer så mycket under mitt sjätte år, allt vi gör är att rusta upp huset. Men du kan ju vara till hjälp här, efter som det var vid den här tiden du trädda in i mitt liv. – Ja det stämmer, ok vi kan börja innan du träffade mig. Mörkrets herre kom till mig två veckor innan din födelsedag, jag hade inte varit dödsätare så verst länge men stigit fort, och hjälpt honom bra, så han bad mig undervisa dig i magi, jag var så klart förvånad, men såg det även som ett privilegium. Fast jag var förvånad över att du fick använda magi när du var sju, jag påpekade det för honom, vilket inte var så smart gjort, han torterade mig i en halvtimme för att ha satt sig upp mot mig. Det är ingen mening att skälla på honom nu, Cara även om du vill det. Men i alla fall jag tackade ja, beredd på det värsta när han har skaffat ett barn. – Beredd på det värst, tack för den Snape.* skratt hörs från två personer *– Du var inte så farlig som jag hade väntat mig. – Tack, eller nått. Nu ska vi se vad som hände den dagen då. Jag vaknade på morgonen förvånad över att min födelsedag firades, på barnhemmet firades den aldrig det. Jag fick en häst som heter Blackstar, han är så underbar. Du får påminna mig om att jag ska ut till stallet senare. – Ok visste, fortsätt nu. – Visst. Jag och pappa byggde ett stall till Blackstar, och jag lärde mig rida väldigt fort. Jag ville få Voldemort att rida men han var nöjd så länge han fick se mig rida och vara glad. Visst var det en underbar present, men den bästa kom på kvällen. Kommer du ihåg hur jag reagerade? – Ja, jag hade gärna skrattat men minnet av händelsen två veckor tidigare avrådde mig. – Det är så skratt retande. Men i alla fall ni får väll reda på det då, ni kan ju ändå inte göra nått med det. Pappa berättade för mig att jag är en häxa… jag är inte klar än så säg inget. Jag trodde att han menade en elak och ful tjej så som ni ser på oss häxor. Men i alla fall jag sprang in på mitt rum och låste dörren, pappa kom så klart efter, och låste upp dörren med hjälp av magi sen förklarade han för mig vad han menade. Sen ropade han på dig. – Ja och du såg helt livrädd ut. – Ditt sätt skrämde mig inte, utan jag trodde du skulle ta mig tillbaka till barnhemmet, men när mörkrets herre som ni kallar honom, förklarade för mig vem du var blev jag glad. – Ja och jag började undervisa dig som jag lovat din far. Jag hade trott det skulle bli tråkigt och segt, men du lärde dig snabbt och hade väldigt intressanta idéer. Sen var du smart, eller du är fortfarande smart, och du blev den första vän jag hade. – Du blev min första vän med, och jag såg alltid fram i mot lektionerna, men mer till efter dem, när vi satt och pratade. Jag gillade mest när du berättade om Hogwarts. – Ja vi hade riktigt kul. Det var nu många år sedan. – Ja det var det Snape, det var även du som tog med mig till Diagongränden för första gången. Där jag fått mitt trollspö elva tum långt med skin från en orm, jag älskar min stav. Det bästa med den är ormen som slingrar sig runt den. – Den är lite speciell. – Ja det är den, det känns som det var igår när jag var där första gången. Och jag undrade alltid varför Pappa inte hängde med, hans svar blev alltid att han var tvungen att jobba, jag undrade vad han jobbade med och han svarade att jag skulle få reda på det tids nog. Ja han har ett väldigt intressant jobb. – Ja det har han sannerligen. – Men åter till berättelsen. Vi var i Diagongränden varje år och köpt de saker som jag hade behövt till undervisningen, det var spännande de två första åren sen blev det vardag efter som det inte var så stor skillnad från år till år. Men du jag ska dit nästa vecka med Mina vill du hänga med då? – Ja varför inte, men ska inte din man med då, och vad ska du köpa till henne? – Klart han ska med, men du känner honom och ni kommer bra överrens så det är ju inga problem. Hon ska få de saker hon behöver. – Men hon är ju bara ett, hon får väll inte använda magi redan. – Snape? – Förlåt jag glömde, det är svårt att tänka att ministeriet inte alls är som det var utan att det är ni som bestämmer över det. Nej förlåt Cara nu berättade jag vad som händer en bit fram. – Det gör inget Snape, de hade fått reda på det senare ändå. De klarar sig. Men jag ska nog gå ut till Blackstar nu, ska du med? – Ja det kan jag väll, vi kan fortsätta prata i stallet. – Kul, ska bara avsluta här. När jag kommer tillbaka ska jag berätta vad som hände efter min sjuårsdag.* kash *

Chapter 2: Riddle huset– Hej, jag tänkte att ni kanske ville höra mer. Hade en underbar middag igår. Mötte min älskade man, han har varit borta ett tag och gjort pappa en tjänst. Inte ett uppdrag som med de andra dödsätarna, det stadiet är förbi, men vi kommer till det senare i berättelsen, nu ber han om det är något han vill ha hjälp med. oj det hörde inte hit förlåt mig, men låt se vart var vi nu? Just det, jag hade kommit hem, eller jag visste inte att det var mitt hem då.* En dörr öppnas och steg hörs, de stannar framme vid kvinnan *– Hej jag undrade om du behövde hjälp idag med? – Ja tack, pappa. Det hade varit toppen. Och idag har jag redan gjort te, vill du ha? – Ja varför inte* ett ljud uppstår när te hamnar i kopparna *– Ok, vart i berättelsen var du? – Jag skulle just berätta, om när jag kom hem hit första gången. Konstigt nog minns jag inte den gången. – Det var för att du sov, hjärtat. – Jaha ok, då får du berätta det här då. – Nu ska vi se. Du somnande när jag bar upp dig för trappan, det var verkligen fallfärdigt på den tiden, nästan som barnhemmet. Jag hade inga sängar på den tiden så jag visste inte vart jag skulle lägga dig. Så - En fråga bara, varför hade du inga sängar? – Jo jag behövde inte sova, det gör jag inte nu heller även om jag gör det. – O, ok det tänker jag inte på. Men fortsätt nu. – så jag tog dig till vardagsrummet där jag hade fåtöljerna vi sitter i nu. Det var den ända som såg hyfsat bra ut i huset, men efter som jag bara bodde där för att jag inte hade någon annan stans att bo. Och för att ingen störde mig i det. De ända som vågade sig upp var några unga pojkar i byn. Jag hade förstås dödat dem, och njutit i flera dagar av mammornas skrik och gråt. Men i alla fall jag la dig i den ena fåtöljen, och la en filt över dig. Jag tänket mycket den natten mer än jag brukar göra. Jag undrade vad jag skulle göra med dig. Jag funderade på att döda dig, jag undrade också vad jag höll på med som tog hem ett barn, jag kunde inget om barn på den tiden, jag hade aldrig haft en familj inte ens varit kär! – Stopp vänta lite nu, jag vet att du inte var den mest kärleksfulla personen på den tiden, men du måste väll ha varit kär nån gång? – Nej faktiskt inte, men det hör inte hit. Men jag kunde inte döda dig det var något med dig som jag inte kunde sätta fingret på. Jag undrade även hur du överlevt förbannelsen. Men hur mer jag tänkte desto mer huvudverk fick jag, så jag slog bort tankarna och somnade.* det hörs ljud när te dricks upp *– Jag vaknade på morgonen av att du, drog i mig. Det var inte självklart att det var du, utan jag förväntade mig en vuxen person, så när jag slog upp ögonen och ingen var där blev jag förvånad. Sen drog du i mig igen och jag sänkte blicken, jag var förvånad över att se ett barn. Det tog mig ett tag innan minnena från gårdagen kom upp. Det konstiga var att du kollade på mig som vem som helst. Mugglarna vet vem jag är till en viss del. De förklara mig som en mörk skugga som mördar hundratals personer utan att åka fast. Det roar mig att läsa om det. Men hur kommer det sig att du inte visste vem jag var, du måste väll ha sätt tidningen nån gång - Du såg inte ut som jag trodde, jag var fem då, och den elaka mördaren var en stor mörk skepnad med lila händer och gröna ögon. Det var inte så realistiskt, men när man är fem är inte mycket realistiskt. Forsätt nu. – Ok det var konstigt att prata med dig efter som du inte hade en aning om vem jag var. När jag satt där o tänkte. Jag kommer inte ihåg vad du sa riktigt. – Det finns en lösning på det, vi använder minnessållet. Ska vi ta ditt eller mitt minne? – Vi kan ta mitt.* stolen kördes bakåt och stegen går fram till en dörr och öppnar, tar fram en stor sak och ställer på bordet, man hör hur minnet stoppas i sållet *– Ok vi hoppar efter med, inspelnings apparaten. Tack för minnet pappa.* man hör hur man det brusar, slush, slush när man åker igenom minnet innan man landar i det *– ok nu ska vi berätta det fast det inte är vi, ni får höra det i då tid. Svårt att förklara men ni kommer märka. Det som beskrivs lägger vi till med en förvrängning av våra röster. Ni hör vem som är vem, och i fall ni inte gör det så är det jag som börjar. Om jag inte minns fel pappa? – Nej du minns inte fel. Nu får vi vara tysta annars missar dem allt."god morgon. Jag hoppas att jag inte väckte dig för tidigt." pappa kollar på mig, han var förvånad över att jag frågad om jag hade väckt honom för tidigt. Det är konstigt, ingen hade någonsin vågat väcka honom. "god morgon själv. Nej det gör inget att du väckte mig, jag är bara inte van att bli väckt. Är du hungrig?" frågar Voldemort med en stel röst, det är konstigt att han inte ryter åt mig som han brukade ryta åt alla andra.– vi pausar lite, ok.* klick som hörs när vi pausar *– jag kommer ihåg att jag reagerade på dina konstiga ögon, och att du hade svårt at tumgås med människor. Jag hade aldrig mött någon som du. Jag kommer också ihåg att jag var jätte rädd att du skulle slå mig om jag inte svarade på allt du frågade, eller om jag inte gjorde som du sa. – det var därför du agerade så konstigt. Men låt oss nu gå vidare.* ett nytt klick hörs som kommer fån när vi startar bandet *" ja skulle gärna vilja ha pannkakor om det inte är något besvär?" Pannkakor, vem äter det och till frukost? Men efter som jag ville ha det kan han nog fixa det. "nej det är inget besvär." Sedan lyfter pappa upp mig i knäet "rokaknnap." jag ger honom en förvånande blick, när pannkakorna kommer fram ur luften. Voldemort bara ler ett stelt leende som han tror ser vänligt ut. Sedan börjar jag äta, mitt i tuggan stannar jag och kollar på honom "förlåt det var inte meningen att börja innan du hade fått. Ska du ha några?" sa jag och nu var det Voldemorts tur att bli förvånad. jag ber honom om ursäkt på ett snällt sett, sen frågar jag om han ville ha. "nej de är alla dina." Ivanliga fall hade han nog torterat personen för att pratat med honom utan anledning men med mig kan han helt enkelt inte. Hon ler försiktigt. Innan hon börjar äta lika försiktigt. Han förstår inte varför han skulle vilja göra sig av med henne. Han börjar bli fäst vid henne. Hon får honom att känna sig mänsklig. När hon är klar ger hon honom en kram. Han tar förvånat i mot den. "nu när du ska bo har så vill du kanske ha ett eget rum? Huset är i ganska dåligt skick men väljer du ett rum så kan vi nog fixa det. Skulle du vilja ha ett rum?" "ja jag har alltid velat ha ett eget rum. Är du säker på att jag kan få det?" "ja då. Vill du ha ett på övervåningen eller undervåningen?" Det är konstigt att prata med en person vanligt, och inte genom utpressning eller något sådant. "vart sover du?" Vad ska han svara? Han visste inte vad som skrämmer henne. "jo jag behöver inte sova. Men det händer att jag somnar framför brasan." jag kollar på honom konstigt med mina blå ögon. "jag skulle vilja ha ett rum på övervåningen. Om det är ok" "det är ok Cara välj vilket du vill." han ler och jag ler tillbaka innan jag börjar springa mot en dörr i andra änden av korridoren. Han undrar vad som är så speciellt med henne. Han kan inte sätta fingret på det men något är det. Mitt i korridoren vänder jag mig om "kommer du?" Voldemort vaknar ur sitt tänkande. Och börjar gå mot mig.*klick ljud som uppstår när vi pausar. *– Ska vi åka tillbaka pappa? – Ja varför inte, jag tror vi kan berätta det utan att vi behöver sållet.* ett nytt brusande hör när vi åker tillbaka, slush, slush *– Ok det var kanske inte det bästa sättet att berätta vi får komma på nått bättre sen, pappa. – Ja jag håller med. Men vi kan fortsätta så länge. – Ok, nu ska vi se. Vet du att jag tyckte du var konstig men snäll, och undrade varför du hade så svårt att med mig. Men jag undrade hela tiden vem du var. Jag kommer ihåg att jag gick mot en dörr, och när jag öppnade den så var det ett badrum, med vilket jag finner lustigt just nu, en spegel i sju delar. Men jag stängde dörren, och gick vidare ner i korridoren, till en annan dörr, som först var låst, men när jag kände igen så kunde jag öppna den. – Jag har tänkt många gånger på hur du kunde öppna den? Inte för att jag vill skrämma dig nu, men bara så du vet är ditt rum, det rummet där jag brukade tortera barn till döds. – Det visste jag redan, se inte så förvånad ut. Jag känner sånt på mig, och jag vet inte hur jag kunde öppna dörren. Men du vet också att jag inte känner till vart alla min magi kommer från, det beror nog på att jag är släkt med… nej vänta jag vill att det kommer senare, så ni får vänta och se, eller vänta och höra. – Ja det är klart att jag vet att vi inte känner till allt om dina krafter. Ok tillbaka till historien. Jag kom fram till dig när du hade fått upp dörren, jag var så klart förvånad, efter som jag visste att jag hade låst den när det sista barnet var dött. Jag undrade vad det var med dig. Jag kommer ihåg att du frågade om du kunde få rummet, jag var så klart osäker på om det var nån bra ide, så jag frågade om du var säker? Du blev jätte rädd att jag skulle slå dig och sa att du kunde byta rum, men jag lät dig få det med ett svar om att det kanske skulle behövas röstas upp, då hände en av de konstigaste saker jag varit med om, du förvandlade fem väggar svarta och den sjätte mörkgrön. Allt jag kunde fråga var hur du hade kunnat göra det? – Jag var jätte rädd att jag hade gjort något fel, men jag hade alltid kunnat det. – Jag var så förvånad över att du inte visste att du var en häxa. Jag visste inte om jag skulle berätta det, eller hur jag skulle berätta det. Men jag avvaktade och vi skaffade möbler till dig. – Jag var så ovan när du frågade hela tiden, efter som jag aldrig fick bestämma när jag gick bodde på barnhemmet. – Hur klarade du det? Du älskar att bestämma. – ja men det visste jag inte på den tiden. Men i alla fall, jag började hoppas på att jag skulle få dig som min familj, men jag vågade inte hoppas, efter som barn ofta blev tillbaka skickade till barnhemmet. Men i stället för att säga det önskade jag mig en himmelsäng, du skaffade mig det men även en massa fina möbler. – Jag gav dig det du ville ha, men det var så konstigt att prata med dig, vi tänkte en hel del innan vi svarade. – Jo jag antar att jag tänkte en hel del innan jag svarade, men jag var också så förvånad över allt du gjorde, men jag var glad över det, fast jag visste inte hur jag skulle tacka dig så det blev alltid med en kram. – Det var en konstig känsla i början men jag gillade den. – Det kallas kärlek, pappa. – Ja det vet jag nu, men inte då. Men du var sömnig, så jag stoppade om dig. Och jag, eller vi somnande lyckliga den natten med tanken på att vi hade en familj.* små steg hörs komma in i rummet, och nån som drar i någons arm *– Har jag sagt åt dig att röra mig? – Förlåt herrn, förlåt Jack. – Vad är det du vill? – Jag skulle bara säga att maten är klar. – Tack, men så gå nu då. Annars ska jag se till att du går ändå. – Förlåt frun att jag stannade kvar. – Du är fortfarande kvar.* ett högt pang hörs när husalfen träffar väggen *– Det är så irriterande, det är knappt att det gör någon nytta. – Jag vet, lilla vän, jag vet. - Pappa jag blir 20 i år. – Jag vet, jag vill bara inte in se det. – Jag vet det men jag klara mig själv nu. – Det har du alltid gjort, kom nu så går vi och äter.* den hörs ett ljud när Voldemort ger Cara en puss på kinden *– Kommer jag ska bara avsluta här och hämta Mina, men gå du i förväg så.* det hörs hur en man lämnar rummet *– Ja jag antar att det var allt ni får höra idag, får väll fortsätta i mon, så sluta lyssna nu innan jag dödar er.* Kash *

Chapter 1: barnhemmetVoldemorts dotterOch de vises sten.– Hej mitt namn är Riddle, Cara Riddle, och jag är anledningen till att ni känner till min värld, den värld ni kallar Harry Potters värld. Ja det är sant jag lovar. Jag var så trött på den bild ni hade av trollkarlar och häxor så jag gick till J. K. Rowling som då inte alls var känd, och bad henne berätta om våran värld, ända villkoret var att jag inte blev nämnd, varför? För att jag inte ville vara den som berättade om oss. Men jag är inte helt nöjd med hennes resultat, jag sa faktiskt åt henne att jag skulle döda henne om hon gjorde den dålig, men nu ändrade jag mig, efter som hon då skulle få mer uppmärksamhet. Så i stället berättar jag om allt hur det faktiskt gick till. Efter som Rowling gillade Potter så ändrade hon det mesta så det slutade som hon ville. Ni kommer förstå när jag berättar.– Ok, vad ska jag börja? Får väll börja från början. Det började en kväll när jag lagt mig för att sova på barnhemmet som jag bodde på tills jag var 5, Wind of East tror jag det hette. – Ja det stämmer. – Tack pappa, förresten du kanske kan berätta den här biten? Efter som det är du som börjar hela berättelsen - Ja varför inte. – Vänta lite då så ska jag bara sätta på två koppar Te.* steg hörs bortåt mot köket, det hörs när dörrar öppnas o stängs i köket, samt vatten som värms upp, o hur en person mumlar en trollformel. Sedan hur personen tar muggarna och kommer ut *– Här har du. – Tack så mycket. ok det började faktiskt i det här huset, jag satt hemma här och hade tråkigt, som jag ofta hade på den tiden. Det bästa sättet att roa sig på den tiden som jag visste var att döda folk, så jag transfererade mig till London. Och hamnade i en mörk gränd en av de fattigaste kvarterna. Jag gick med bestämda steg även om jag inte visste vart jag skulle. När jag kom fram kollade jag mig omkring efter nått eller nån att döda. Det var då jag fick syn på ditt barnhem, så jag styrde stegen mot byggnaden. Jag är förvånad över att den faktiskt stod upp, så fallfärdig som den var. frös ni aldrig? Med tanke på att det nästan inte vara några fönster kvar. – Jo vi frös nästan jämt på vintrarna, men fortsätt nu. – Ok det lös i vissa fönster så jag antog att det bodde folk där. När jag kom fram till dörren såg han att det stod barnhemmet "Wind of East". Det var ett mugglar barnhem. Jag visste att jag hade hittat det jag letat efter. På den tiden hatade jag barn, och jag hatar fortfarande mugglare och barnhem. Lika mycket som då. Anledningen är väll för att jag själv hade tillbringat min barndom ett barnhem, det hade satt djupa spår av hat. Efter som min mamma dog när han föddes och min kära far inte ville ha mig. Jag dödade honom när jag hade fått reda på allt det här, självklart fick jag inte använda magi utanför skolan på den tiden, så jag hade tagit min morbros trollstav, o dödat honom.* ler av tanken *Det var en rolig natt, min morbror hade hamnat i Azkaban efter det. Men jag fick sluta tänka tillbaka och göra det jag skulle göra. Så jag tog fram tog min benliknade trollstaven och sa orden avada kidavra. Jag var säker på att alla på barnhemmet måste ha dött för huset rasade samman. Jag suckade en tung suck, och undrade varför det alltid blev värre än vad jag hade tänkt mig? Det gjord inte något om alla hade dött men det blev svårare att ta sig där ifrån. Och i morgon skulle "the Daily prohet" skriva att ondskan hade slagit till igen. Och ondskan var jag. Jag hade kämpat för att uppnå det sedan jag var i tonåren och jag hade lyckats, jag var ondskan. Det var bara en nackdel, jag kände sig så förbaskat ensam. Jag hade förvisso mina anhängare. Men jag kunde knappast säga till dem att jag kände mig ensam. De stod på min sida antingen för att de var lika rädda för mig som alla andra eller för att de fick mer makt om de stod på min sida. Så det var lika bra att strunta i att tro att man kunde prata med nån, även om det hade varit kul att ha någon att prata med ibland. Men när jag vände mig om så hem såg jag en skugga 20 m bort. Det var ett barn. – Är du klar med te? – Va? O ja det är jag. – Ok då tar jag bort, muggarna, du kan fortsätta prata jag hör ut i köket. Ok jag vet redan hur det går, det är för lyssnarna du berättar.* Ljud från en stol som dras ut, o en människa som reser på sig och tar upp muggarna o går ut med dem till köket, och ger en order till någon *– Jag måste erkänna att jag blev förvånad när jag såg att det var ett barn som stod 20 m framför mig. Och jag undrade hur det hade överlevt. – Det blir nog lättare för lyssnaran om du säger att det var jag.* Hördes en högre röst från köket. *– Ok som du vill Cara. Jag trodde det var omöjligt att du hade överlevt. Hela huset rasade, och det var en dödlig förbannelse man överlever inte någon sådan. Jag kollade på dig och tyckte att du såg ut att vara lika ensam som jag. Jag undrade vem du var då och hur du överlevde?* steg hörs och personen kommer tillbaka och sätter sig *– Jag vet inte hur jag överlevde, men jag kommer ihåg att jag undrade vad som hade hänt. Nu får vi berättat tillsammans en bit, ok? – Ja det är ok, fortsätt nu. - Ok jag ska se vad jag kommer ihåg. Jag hade precis gått och lagt mig när huset började skaka våldsamt innan det rasade ihop, det blev damigt och svårt att andas, jag trodde först jag var död, och hade hamnat i helvetet. Men jag kröp ut och såg att jag var i gränden, och att alla på barnhemmet var döda. Det var väll inte mycket till familj, men jag blev ledsen ändå. Jag hade ju redan förlorat en familj, och jag var helt säker på att jag skulle få bli tiggare. När jag vände mig om och såg dig 20 m bort, började jag gå mot dig. – Jag var väldigt förvånad över att du vågade dig fram till främlingar, efter som du var ett barn. – Jag hade nog inte gjort det i vanliga fall men när man är ensam och rädd vågar man mycket. – Du kom fram till mig med din ledsna blick, det var en annorlunda blick du hade. Sen sa du, "Hej jag heter Cara. vem är du, och vad hände?" Det var faktiskt lite förvånande att du var så rak på sak. Jag undrade om jag skulle döda dig i stället för att svara, men jag svarade dig uppriktigt av nån anledning, det var kanske för att du var den första människan på länge som pratat med mig utan rädsla i rösten. Vid närmare efter tanke den första någonsin tror jag. Kommer du ihåg vad jag svarade? – Jag ska försöka, låt se jag tror det var "hej jag heter Voldemort" sen var det något mer… jo nu kommer jag ihåg du sa till mig att huset hade rasade och att alla dog. – Det du gjorde sen skockade mig väldigt, du började gråta och slog armarna om min midja, jag visste inte vad jag skulle göra. Först tänkte jag döda dig, tro det eller ej. – Jag tror dig.* skratt hörs från två personer *– Men jag tänkte sen på att du hade fått mig att känna mig mer mänsklig än någon annan på länge. Jag visste inte vad jag skulle göra, men tillslut böjde jag mig ner o klappade dig lugnt överhåret, tills du slutade gråta, och började backa, då släppte jag dig. – Det lugnarna mig alltid när du klappar mig över håret. Fast jag visste inte varför jag hade kramat dig från början, men du verkade så snäll och bekymrad. Och sen hade du ju tröstat mig även om du inte känt mig. Men det var något som gav mig en klump imagen med dig, mitt i kramen hade jag kommit på var det var. – Ja du har alltid varit smart! Jag släppte dig i kramen o du backade. Men jag fattar inte hur du kom på det? – Jag vet inte det var bara en känsla. Men jag kollade på dig med ledsna ögon och frågade om det var du som dödade dem? Du vände bort blicken. Varför gjorde du det? – Jag vet inte jag klarade bara inte av din blick. Dum var du inte, men jag kände mig väldigt dum just då. – Jag såg att du ångrade dig men var ändå tvungen att fråga, varför? Vad var det du svarade nu igen… Att jag ska ha så svårt att komma ihåg just det här. Just det du svarade att alla förväntade sig det. Jag bara kollade på sig utan att fatta, och jag såg att du var ledsen. Och det verkade inte som om du menat att göra mig ledsen. Så jag var bara tvungen att ge dig en kram. Du hade jätte svårt att ta i mot kramar på den tiden. – Ja jag vet, men det konstigaste var att du fick mig att säga" förlåt det var inte meningen" jag hade aldrig använt dem orden. Men efter att jag sa det började du gråta igen, och kramade om mig mer. Det var då du gav mig iden om att du kunde få bo hos mig. Jag visste inte om jag ville att du skulle svara ja eller nej. Men du svarade ju ja, så då var jag tvungen att hålla mitt ord. Men jag har fortfarande svårt att förstå hur du fick mig att agera så annorlunda? – Jag vet inte hur jag gjorde, men jag kommer ihåg att du torkade mina tårar med dina långa armar på kappan, tog mig i din famn o sa "håll i dig nu" sen transfererade du oss där ifrån.*små barn steg hörs, och kommer in springanden i rummet *– Mamma, mamma vad gör du? – Hej Mina, jag berättar en berättelse. – Jag vill också höra! Får jag sitta i ditt knä Morfar? – Visst får du det Mina.* det hör hur mannen lyfter upp barnet i knät *– Börja om från början mamma. – Nej Mina, du ska få höra hela berättelsen en annan gång. Frästen vad är det för dag idag? – Det är söndag. – Tack pappa. Vänta lite innan jag fortsätter, jag ska bara kolla vad klockan är. Klockiu.* tiden kommer fram ur luften o visar 15:51 *– Oj är klockan redan så mycket? Vi ska ju på middag idag, så vi måste göra oss i ordning. – Hos Farmor och Farfar? – Just det Mina, så vi måste snart åka. Ska du med pappa? – Ja det var ju ett tag sedan jag träffade dem så det kan vara trevligt.* man hör hur barnet hoppar ner ur mannens knä o springer ut ur rummet. Man hör hur mannen drar ut stolen o börjar lämna rummet *– Mamma kommer du snart? - Ja snart, älsklingen. Så nu vet ni hur allt startar. Jag fortsätter i morgon, och berättar hur det var när jag kom hem hit första gången.* man hör hur sändningen bryts. Kash *

Hej alla som kollar på min blogg,ni vet ju att det är sommarlov och att alla ska ha det kul och chilla men allvarligt talat så har jag inte kännt så i sommar för där jag bör så är alla mobbare och är jättedryga mot en och jag har inte vågat gå ut på grund av det och det är så störande för igår så kastade de ägg på mitt fönster och skrek fula saker åt mig och idag så ska jag ge igen för jag ska ta toapapper och linda det runt deras hus för jag har fått nog nu !!!!! :( hejdå ska anida planer just nu medans järnet är varmt och önska mig lycka till!!!!! Jag kommer att behöva det